Stackars Tippan... Hoppas du inte blåser bort! D:
Dag 8- Min största rädsla inom ridsporten
Jag har faktiskt många rädslor inom ridningen.
Den starkaste är nog att trilla av. Det är en sak jag ABSOLUT inte vill vara med om igen...!
Jag har trillat av flera gånger(läs min resa här). Hemskt att trilla av. Senaste gången jag trillade av höll jag på att hamna under hästen.
Nä, inget trevligt det inte... :/
För övrigt är jag rädd för att göra fel, skada min häst tack vare att jag hört fel instruktioner eller inte haft tillräckligt mycket erfarenhet så att det kunnat gå riktigt illa. Hästen jag rider nu är fantastiskt och om jag ska vara ärlig förstår jag ibland inte varför jag, som är mest okunnig i gruppen, ska få ha henne.
Hon är världens underbaraste häst- har alltid varit och kommer alltid att vara.
Jag har bara ridit i c:a 3 år och det är ju inte jätte lång tid tycker jag.
Visst, min kompis har knappt ridit i ett år, har egen häst och kan mer än mig..
Men jag har stött på så mycket mer genom min resa. Problem hit, problem dit, fel där, fel här. Jag har lärt mig av mina misstag, men visst förekommer det att mina misstag upprepas.
Jag kan inte hjälpa att det var just jag som skulle få så mycket problem med ridningen. Efter att jag klarat av galoppen- någorlunda- fick jag rida Tippan.
Ganska ny häst, men mer begåvad än vissa andra hästar som är större än henne. Jag verkligen älskar henne och skulle inte kunna byta henne mot någon annan häst.. <3
Trots att jag älskar henne så mycket har jag rädslor.
För inte så länge sen började hon halta.Jag fick total panik. Samma sak hände liksom med Linde- hästen som slängde av mig. Han började snubbla och lärarna trodde jag red honom på fel sätt, eftersom han aldrig slängt av någon så vitt dom visste.
Iaf, Tippan började halta och jag förstod inte riktigt varför hon gjorde det.
Ingen annan som red henne klagade på det- nämnde det inte.
Så jag trodde det bara var med mig hon gjorde så.
Jag hoppade över två veckors ridning och kom tillbaka. Som förändrad.
Hon haltade inte längre. Blev riktigt glad.
Min rädsla under dom gångerna hon haltade var då att hon skulle trilla, hon skulle slänga av mig eller att jag hade gjort illa henne- för all framtid.
Det dyker upp problem hela tiden under ridningen.
Rädslorna poppar upp som retliga finnar på fet hud.
Problem= rädslor.
När jag blivit av med ett problem dyker ett nytt upp som jag måste ta mig an.
På så sätt håller jag mig sysselsatt. Men det kan bli riktigt jobbigt ibland... Alla rider så snyggt och självsäkert och själv sitter man osäkert i sadeln och upptäcker problem efterhand som lektionen går framåt.
Men såklart går det hela framåt också. Inte bara uppförsbackar ;)
Och jag ger henne belöning så ofta jag kan ;)
Dag 3- Det här behöver jag träna mer på
Få bort rädslan för allt till att börja med.
Och sitsen när jag rider måste jag träna mer på. Och galoppen. Och att hoppa.
Och att rida överhuvudtaget.
Det största problemet jag har, som jag måste träna bort, är nog min rädsla.
Jag är rädd för att hoppa, rädd för att galoppera, rädd för att rida i backar, rädd för att skada hästen osv.
Jag kan nog inte välja något av dom sakerna som är mest viktigast att träna mer på. Alla är lika viktiga och alla kräver mod- alltså måste jag träna bort min rädsla. Det jobbar jag såklart på, och när jag rider fler dagar i veckan kommer problemen säkert lösa sig mycket fortare. Hoppas åtminstone det.
Det som känns mest viktigast är nog... galoppen. För galoppen har jag tränat med så länge. Det är inte det att jag inte kan, för jag kan verkligen, om jag bara vill. Men sitsen och att hålla igång hästen, det är det jag måste träna mer på.
Jag saknar er så.. <3
Det kanske är lite svårt att förstå varför jag tagit foto på ett rep till hästar, som ligger mitt ute bland löv och på trädens grenar.
För mig står bilden för saknaden efter en häst. Att det inte är lika roligt att ha ett rep kvar och saknaden inuti sig efter hästen.
I somras tog jag hand om några hästar. När det blev höst var dom tvungna att flytta... Jag blev så ledsen och att varje dag tänka på dom, det gör ont..
Därför tar jag bilder för att förklara min saknad efter dom.
Det är ju inte lika roligt att gå och bära på ett tomt rep, mer än att gå och hålla i ett rep som leder till en levande varelse. En häst.
Att leva utan hästar är att leva ett liv utan kärlek
Dag 2- När jag började rida & min resa genom ridningen
Jag började gå på sommarläger med hästar när jag var ca:9,10 år.
Min kompis(M) fick nys om en ridskola som verkade jätte bra. Vi kollade upp allt och jag och hon började rida där. Efter knappt ett halvår slutade hon. Jag gick kvar själv och fortsatte rida och kämpa med skritt och trav.
Efter ett halvår efter att min kompis(M) slutat hakade min andra kompis(E) med mig. Sen började hon rida där. Och slutade efter knappt ett halvår, hon med.
Jag gick kvar. Jag gick på sommarläger där och kämpade med ridningen.
Min resa med ridningen då?
Jo, efter att jag gått på ridskolan ett tag började jag trilla av, 2 gånger tror jag att det var. Första gången jag trillade av hade vi trav och hästen jag satt på snubblade till och störtade rakt fram. Jag hängde kvar i stigbyglen på min vänstra sida ett tag innan jag kastades ner på marken. Jag låg på rygg, kunde inte andas. Jag minns att jag skrek och det var på den tiden min första rid kompis gick där, M. Jag såg henne, hur hon stannade sin häst och bara stirrade på mig med vidöppen mun- precis som alla andra.
Jag minns att två lärare kom fram till mig. Ena tog tag i hästen och den andra kom fram till mig och sa att jag var tvungen att resa mig. Jag skrek och kände mig helt förlamad. Jag fick hjälp upp och med hjälp av läraren lyckades jag ta mig bort från stället där ryttarna med sina hästar red. Jag satte mig ner på marken i träd dungen med läraren med hästen jag ridit på. Hon förklarade att han inte hade gjort det med flit. Alla hästar trillar ju. Och jag nickade, hackade tänder och kippade efter andan så att det kluckade från halsen.
Vi satt ett tag där, jag och läraren och hästen bredvid. Hon pratade lugnt och stilla med mig. Sen bad hon mig sitta upp, annars skulle jag inte våga rida därefter. Hon hjälpte mig upp i sadeln. Sen red vi iväg till en annan hage. Hon höll hela tiden i hästen om något skulle hända.
Jag hade ont hela veckan efter det. 
Nästa gång jag trillade av var inte ett så jätte långt tag efter det att jag trillat med honom första gången. Lektionen var slut och vi red ner till samlingsplatsen. Jag drev på honom och när vi nästan var framme trampade han fel och föll. Jag rakt ner i marken än en gång. Han ville inte resa sig igen. Hans kropp lutade sig mer och mer åt mitt håll och jag insåg att han tänkte lägga sig över mina ben. Jag minns tydligt hur alla skrek åt mig att vika undan benen- annars skulle han krossa mig.
Snabbt som satan drog jag bort mina ben och han la sig ner.
Jag fick hjälp upp. Var van men var i chocktillstånd. Jag kippade efter andan medan min lärare tog tag i min häst och hjälpte honom att resa sig. 
Jag och min mamma fick höra att han aldrig slängt av någon annan än mig vad dom kunde minnas. Därför sa min mamma att jag inte fick rida på honom mer.
Kanske tur det, för jag var så rädd för honom efter dom gångerna jag trillat av.
Efter den gången har jag alltid haft svårigheter med ridningen. Man kan säga att jag blev rädd för att rida och glömde allt som jag lärt mig i ridningen- pga att jag var rädd. Jag fick börja från början. I några veckor tränade jag upp min förmåga att skritta. Jag vågade inte ens skritta! Helt sjukt ju...
Efter skritten tränade jag mig att trava. Jag fick rida på en supersnäll häst- Faxe- medan jag tränade upp min "förmåga" att rida.
Jag höll på med traven i ett halvår eller något. Jag höll mig alltid i sadeln, kände en känsla av; Var är bältet?, och frågade mina kompisar om dom hade samma känsla när dom red. Känslan av att sakna ett bälte runt sig som en säkerhets lina. Det är inte förrän nu, på senare dar, jag förstår att känslan av att vilja ha ett bälte kom från rädslan. 
En dag- en höst eller vinterdag- frågade min lärare mig om jag ville testa på Nizir. Först blev jag skräckslagen. Senare under det året hade jag sett honom trilla mitt på marken och i all hast satt sig på rumpan medan hans ryttare klängde sig fast kring halsen på honom.
Men jag sa att okej, testa kunde man väl allt. Min lärare förklarade att jag behövde mer motstånd. Idag förstår jag precis vad hon menade, för Faxe är en häst för nybörjare och Nizir kräver så mycket mer, men i det ögonblicket fattade jag inte riktigt. Men att efter att ha ridit Nizir en gång kunde jag inte slita mig från honom. Jag red honom och började träna med galoppen. I nästan ett halvår eller mer tränade jag med galoppen.
Det var inte förrän detta året, denna sommaren, jag lyckades. Och gud, vilken känsla! Jag hade bara ridit en gång under dom tre åren. Och det var i början, då jag hade svårt med traven och hade Faxe.
Jag var så lycklig och flera dagar efter att jag lyckats med problemet trodde jag att problemet satt kvar. Problemet sitter fortfarande i, såklart, och jag tränar och tränar, försöker verkligen bli av med min rädsla för det är verkligen inget bra inom ridningen.
Efter lägret, nån vecka därefter frågade min lärare mig om jag ville testa på Tippan, den nyaste hästen, för hon var väldig duktig med galoppen.
Jag var så uppspelt, så glad. Det är ju bara duktiga som får rida henne, minns jag att jag tänkte. Och efter den gången har jag bara haft Tippan.
Jag är så glad att just jag får rida henne, av alla andra. Hanna i min grupp är riktigt duktig. Hon är ett år äldre än mig och rider Calle- en orange häst med fin gångstil men som alltid är på dåligt humör(enligt mig). Han steppar alltid, kan aldrig stå stilla, svänger med huvvet upp och ner och frustar högt.
Men Calle och Hanna är perfekta för varandra. Jag har inte sett nån annan som skött om Calle så bra, som hon gör. 
Idag är ett bra exempel på hur en bra dag inom ridningen ska se ut.
Inte 100% bra, men tillräckligt för att jag skulle kunna le efter träningen.
Idag körde vi med att göra volter runt bommar. Det blev hela tiden för snävt för min del och Tippan är ganska stor så det blev lite svårt med den saken.
Och det blev ju inte så mycket enklare när vi skulle köra allt i TRAV.
Men min lärare hjälpte mig och tog mig åt sidan och gjorde en övning mellan hon, mig och hästen. Jag drev Tippan runt runt runt i en ganska liten cirkel, runt ett hinder och höll henne i trav. Hon blev riktigt pigg och var jätte duktig.
Min resa genom ridningen har inte varit så liten, och jag hoppas jag kommer fortsätta rida tills jag blir för gammal för att rida, för att rida är bland det bästa jag vet! :) Och om jag slutar med ridningen kommer min glädje sjunka från 100 till 23% på knappt en månad. Så, det förblir ridning om jag får bestämma. 
Min och hästarnas resa genom åren
Att dessutom rida på en häst man kan göra framsteg med, det är inte dåligt det.
Man ska inte välja en häst, där man inte behöver jobba så mycket. Då kommer man inge vart. Man ska välja en häst som kräver sådär lagom mycket, som kräver att du får jobba med den.
Utan jobb, ingen framgång. Ingen framgång, inget du lär dig. Inget du lär dig förblir du på ruta ett. Jag har haft många hästar genom mina tre år uppe på hästryggen. Slöa, pigga och krävande. Mest krävande hästar. Men det är bara för att jag älskar att jobba, älskar att se resultat.
Om min ridning och min resa ska jag berätta mer om senare idag.
Min resa har inte vart nån dans på rosor hela tiden. Nej nej, jag har fått kämpa som bara den, för att se resultat. Andra får bra hästar, har inga motgångar utan gör bara framgångar. Deras dagar är ljuvliga med hästen medan jag kan ha dagar då jag bara känner; Amen nej, detta går verkligen inte. Vilken usel dag. Jag skyller aldrig på hästen, för det är förbjudet inom ridsporten. Det är aldrig hästens fel, alltid ditt eller nån annans- men aldrig hästens.
Jag hoppas ni kommer kommentera mycket om mitt senare kapitel som jag gör varje dag med olika innehåll, nämligen 30 dagars listan.
Lyckad dag till 100%
Tippan var envis idag, som vanligt, men idag hade vi ett annat pass. Vi hade mer utrymme och tränade oss på att göra volter. Vi hade en annan lärare idag, eftersom vår ordinarie var tvungen att köra iväg i ett hastigt ärende.
Men gud så bra det blev idag! :D Är så glad! :D Efteråt var jag så glad att jag klarade av leveln jag jobbat med i över en vecka nu, utan att lyckas.... x)
Efteråt stack vi till stugan och satte upp ljusstakar. Blev jätte fint! :)
Saknar Stisse och Bamse.. <3 Tänkte gå till deras gamla gård idag, men insåg att dom flyttat och att jag aldrig mer kommer få se dom.. :´(
Det gör så ont i hjärtat på mig, när jag tänker på dom.. :´)
Men dom har det bra. Hoppas det iaf...
Skulle vart julmarknad idag, men jag skippar att gå på den. Ska julpynta och blogga och städa och göra lite pyssel idag ist. Tog lite bilder idag som jag tänker lägga upp här på bloggen när jag får tid... <3 :)
Pstzz... Jag ska försöka fixa så att jag rider ca. 3 gånger i veckan ist för 1, så då kommer det säkert bli mer bloggande om hästar! :) <3
Tippan nu, vi ses när jag kommer hem =)
Love to you <3
En resa inom världen
Jag är så förvirrad...
..Trodde allt skulle lösa sig..
.. Med dig och med övriga världen..
.. Men allt blir sämre... ... Därför söker jag stöd hos dig nu, under din varma man och intill din kropp..
.. Jag saknar dig så min älskade häst...
Att tappa orken, fälla tår efter tår...
Att leva med en stor känsla som denna är hemskt, på alla sätt och vis
Sätta på sig ett fejkat leende varje dag och le emot kameran, chease
Inga bra känsla, inte när man vet vad som ligger bakom
Jag borde kunna säga ifrån, då när det är lagom
Men jag struntar i att min mun och talande språket finns
Kan hjälpa mig då dom vill, när det hinns
Jag har det så bra och får rida världens finaste häst
Jag är trött och vet att det aldrig är hennes fel, hon är ju bäst
Att sitta på hennes rygg och och känna viljan.. Viljan av att rida
Det ger stötar genom min kropp och får mig att lida...
Jag kan inte förstå varför alla ska ha det bra inom ridningen
Även inom basebollen, tennisen, pingisen och simningen
Jag har en anledning, det är därför jag gör som jag gör
Enligt mig är det inte bara att "göra"; tuta och kör
Snart kommer jag inte orka mer
... Mista sporten och aldrig mer dig jag ser...
Jag kommer ALDRIG släppa taget om dig Tippan..! <3
Du betyder alldeles för mycket för mig för att jag ska kunna släppa taget, bara sådär. Så lätt blir du verkligen inte av med mig! <3 ;)
Vet *** hur lång tid det tar...?
Jag tittar ut på landskapet jag lever i...
... Samhället jag är en del av, där inuti..
... Jag blundar och längtar tillbaka till det som det en gång var..
.. Vid detta laget borde jag har räknat ut hår lång tid det tar att återställas,
... Vet *** hur lång tid det tar?
Min underbara häst, du är bara bäst!
Jag tittar på dig,
du på mig.
Det är meningen att vi två ska vara, föralltid
Du och jag ridande, M som utropar: RID!
Jag är så glad att du och jag funnit varandra
Det är just nu inte dig jag vill klandra
Du är min, det är så det ska vara
Kärleken i mitt förråd jag börjat lagra
För jag är så kär i dig, min underbara häst
Du och jag, du är bäst!
Ingen kan motstå att berömma dig för den du är
Titta bara på dig, jag är såå käär.... :)
Tips tack :)
Någon som har nåt bra tips på en varm jacka och ett par bra, varma rid byxor?
Isåfall, kan ni då meddela mig? :)
Ingen aning vad jag ska välja. Bilderna i deras katalog säger inte så jätte mycket kanske. Vill gärna höra från nån som provat eller vet något mer än vad katalogerna säger. Plz, help me with this! <3 :) //Felixiz
Bild tagen från Google
.. Gamla tiden..
Ibland kan jag inte förstå varför just JAG är tvungen att leva i denna världen... Förr var det så mycket bättre... Inga giftiga gaser från fordon som alla körde runt med... Inga knäppa människor som förstörde vardagen för andra...
Fridfullt... Dörrarna var öppna till varje hus, fritt fram att komma in och få ett glas saft eller en kopp kaffe... Alla lekte med alla, alla prata med alla...
Det fanns inte det där tysta som finns idag...
"Men hon är ju så konstig! Inte vill väl jag prata med henne, då tolkas ju JAG som konstig!". I Guess, att det inte fanns på den tiden. Men jag vet förstås inte säkert.. Man kan aldrig vara säker när man inte vart med om det hela...
.. Men jag önskar så innerligt att jag får uppleva det, nån gång.. Och inte bara i drömmarnas värld... Jag saknar den gamla tiden, häst och vagn...
Inga knäppgökar eller något som hette naturkatastrofer....
Man visste inte så mycket, gjorde sitt bästa..
..Nu har vi iochförsig hjälpmedel mot sjukdomar, så dom har jag ingenting emot. Och inte telefonen heller, eller datorn(bara ibland..).
Men jag saknar den gamla världen.. Hästarna som man cyklade till varje dag efter skolan, levde ute.. Jag har icohförsig känt på det, på sätt och vis, men jag saknar det så mycket! <3
Varför inte bara gå tillbaka?? (Y)
Stora fiina ardenner hästar... ARBETSHÄSTAR.. (y)
Men om jag levde på den tiden hade jag inte fått uppleva 2011 på det ungdomliga sättet... Och inte heller få lära känna dom jag lärt känna! <3
Ingen Tippan idag...
Idag ska jag istället vila upp mig, eftersom jag ska upp sju imorgon(kanske halv sju). Tidiga morgnar nurå! ;)
Asså bara för att det är lov betyder det inte att man kan slappa hela tiden liksom :)
Jag kommer ha FULLT upp hela veckan. Mitt schema:
Måndag: Pyssel med en kompis från nya skolan, halv 10-16.
Tisdag: Filmdag med två kompisar från nya skolan, eller en heldag på varuhuset och köpa hästgrejjer.
Onsdag: Pyssel dag, halv 10- 16.
Torsdag: Kompis från gamla skolan.
Fredag: Skolarbetes dag.
Lördag: Fira Halloween eller nåt och tillbringa dagen i stugan.
Söndag: Ridning och förberedelser inför skolan.
Så¨jao... Ni ser, inte mycket fritid precis... :/ Tyvärr. Hade behövt det. Skulle behöva en dag med bästisen och bowla också... DAMN. Får inte ihop det :(
Men aja... Nu ska jag ta och blogga, rita och städa lite. Chilla lite typ :)
Enda dagen man kan göra det typ innan lovet sätter igång ;)
Vad ska NI läsare göra idag? :) <3
Drömmen om PonnyAkuten
Jag åkte dit med ridskolehästen Tippan för att jag behöver så otroligt mycket hjälp med henne. Galoppen bland annat. Och hoppning. Vi var i det stora ridhuset hos Tobbe. Skulle hoppa, och rädd som jag är sa jag att jag inte kunde det. Så jag fick rida ett mindre hinder på ca 10- 20 cm. Jag fick träffa Nellie Berntsson, som dessutom har bloggen www.nellieberntsson.se. Det var såå himla kul att få träffa henne! :D
Hon berättade om sin blogg och vi snackade mycket om hur kul det var att blogga.
Sista dagen sa Tobbe att vi behövde samlas. Vi tog ett gemensamt foto, han skrev upp våra namn på ett stort papper och sen sa han att dom satte upp ett collage på alla deltagare varje år. Det var så SJUKT kul att vara på Tobbes gård. När jag lämnade stället var jag så besviken att man inte fick stanna längre. Men ändå nöjd. Fick inte problemet löst, såvitt jag vet. Jag drömde bara om två dagar på lägret så jao... x)
Men den tiden jag minns från drömmen var det AMAZING! :D
Jag önskar jag hade fått hjälp med ridningen..
Träffa en specialist, få råd- hjälp- och bli betydligt bättre.
Inte lösa ett problem av 100 på fyra-åtta gånger(om inte mer...).
Jag och mamma ska kolla upp en gård som ligger i närheten och se om jag kan gå där. Dom är jätte duktiga där, och har roliga långdagars läger på somrarna. Där man sover över:)
Jag längtar tills jag rider på en högre nivå, få uppleva känslan igen att: YES! JAG KLARADE DET! Det fick jag uppleva med galoppen och guuud vad AMAZING! :D
Nog för mina drömmar... :P Hörs snart igen, då jag kommer med mina fina bilder.
Men först en fråga:
Vad tycker ni om Ponny Akuten? Tittar NI på det? Eller, är det barnsligt och slöseri med TID? Kommentera på! :D
Jag förstår inte älskade du...
Jag gör så gott jag kan, rider dig som man ska, ändå sviker dina ben och du faller,
gång på gång...
.. Jag är så rädd för att det är MITT fel...
... Jag vill inte att någonting ska hända dig, kära du...
.. Du är en så fin häst i dina bäst dar...
... Men hur kommer det sig då att du faller, gång på gång?
För långa hovar?
Blåsan som trycker på?
JAG som hanterar dig på fel sätt?
Eller är du bara för gammal...?
Jag hoppas det ordnar sig snart, för jag klarar inte av att sitta där och försöka ta hand om dig på bästa sätt när du bara faller faller faller...
Det är så hemskt...
... Och att sen inte veta VAD felet är...
... Jag blir så ledsen att inte kunna runda hörnet och inte kunna läsa sanningen; varför du beter dig som du gör.
.. Men du, jag skiter just nu i sanningen.Det finns bara en sanning för mig just nu:
.. Du är så bra du kan bli och du är min alldeles egna häst. Åtminstone i fantasin och under Söndagarna mellan 10.45-11.45.... Jag älskar dig.
Hemma igen! :)
Hon var stel och ville inte lyda... :/ Kändes som att något var fel med henne... När jag skänklade föll hon framåt och ville lägga sig på frambenen ibland... :(
Jag blev jätte rädd. Specillt i backarna snavade hon. Hon var så stel och kändes som en envis åsna.
När lektionen nästan var över ställde hon sig mitt på ängen och tömde blåsan. Efter det var hon lite piggare, men det stela fanns ändå kvar... :/ Bättre lycka nästa gång ;)
