Jag förstår inte älskade du...

Jag förstår bara inte kära du...
Jag gör så gott jag kan, rider dig som man ska, ändå sviker dina ben och du faller,
gång på gång...
.. Jag är så rädd för att det är MITT fel...
... Jag vill inte att någonting ska hända dig, kära du...
.. Du är en så fin häst i dina bäst dar...
... Men hur kommer det sig då att du faller, gång på gång?
För långa hovar?
Blåsan som trycker på?
JAG som hanterar dig på fel sätt?
Eller är du bara för gammal...?
Jag hoppas det ordnar sig snart, för jag klarar inte av att sitta där och försöka ta hand om dig på bästa sätt när du bara faller faller faller...
Det är så hemskt...
... Och att sen inte veta VAD felet är...
... Jag blir så ledsen att inte kunna runda hörnet och inte kunna läsa sanningen; varför du beter dig som du gör.
.. Men du, jag skiter just nu i sanningen.Det finns bara en sanning för mig just nu:
.. Du är så bra du kan bli och du är min alldeles egna häst. Åtminstone i fantasin och under Söndagarna mellan 10.45-11.45.... Jag älskar dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Vänligen skriv in ditt namn nedan:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas endast för mig)

Din egna URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0