Jag förväntar mig en bra helg. En underbar helg. Med skratt och glädje...
Det blev nästan tvärtom..  Jag sätter på den vackraste låten i världen enligt mig- Adele- Set Fire To The Rain.

Jag börjar gå längs med vägen till min underbaraste vän. Jag blickar ut på havet. Så vackert... Så klart och alla fåglarna. Jag får upp ett minne, från förra söndagen... En väldigt nära vän till mig som säger att det är så sorglit när fåglarna flyttar... Och just då, i det ögonblicket inser jag en sak. Att jo, nu är det över. Det är vackert med flyttfåglarna som seglar fram över himlen, formade som ett V med ledaren längst fram.. Men det är så sorgligt.. Nu är vintern på väg, nu är det över. Nu är min dröm borta. Detta är sista hösten utan paradiset som håller mig på benen, håller mitt humör uppe oavsett vad. Jag blickar ut på havet, fåglarna, vågorna.. Solen. Solen som jag så länge tyckt om. Och den är som bäst på kvällarna då den sakta kryper under horrisonten vid Danmark och sakta försvinner...

Jag blickar upp i trädkronorna. Fåglarna. Så vackra. Tänk att kunna flyga.. Så underbart det måste vara.
Kvällen är otroligt rolig.

Den natten sover jag inte alls mycket. Jag har haft en riktigt kul helg, men det blir inte så kul när man inser att det är sista gången man besöker paradiset.

När jag vaknar så är jag trött. Orkar inte gå upp. Men jag går upp iaf och går ut i naturen. På åkern och bara stirrar. Mitt egna paradis. Snart är det var mitt paradis.. Snart tillhör det någon annan. Någon annan som inte är jag..

Jag får rida Tippan idag igen. mycket jobb och slit. Jag gillar det. Jag åker hem med mamma och Sosso, glad och nöjd. Jag lyckades få galopp, lyckades hoppa trots att jag är höjdrädd och jag lyckades med ALLT!

När vi kommer hem är jag ensam.  Jag går ut på åkern och sätter på Adele- Set Fire To The Rain på min mobil. Jag andas in, tittar ut på paradiset. Mitt, ingen annans... <3

När vi sitter i bilen påväg hem har jag fortfarande på Adele´s låt och jag mår skitdåligt. Jag vet att det börjar bli höst. Mörkare. Snart är det över. Sommaren borta, hemska vintern här igen... Snart är det julafton. Tråkigt.
Jag tittar bort på paradiset. Där var jag för bara nån stund sen. Åkern. Havet. Vassen. Säden. Gräset.. Vinden..

Nu börjar helvetet igen. Det blir läxor, lektioner och ett helt annat liv. Det livet jag hatar att leva fast är tvungen till det.
Det är det värsta jag vet. Att återvända. Återvända till det så kallade helvetet enligt mig. Alla andra skulle älskat det, men jag hatar det nästan mest av alla ställen man kan tänka sig. Jag vill aldrig bli den samma. Jag vill vara den jag är. Ingen annan. Men orkar folk respekera det? Jag tror faktikt inte det.

Att få den där klumpen i halsen är inte kul. Det är tråkigt och bland det värsta jag vet. Man vill gråta, håller det inne och får en magklump istället som letar sig uppför halsen och fastnar. Jag VILL aldrig mera ÅTERVÄNDA!

Någon som håller med om att Vintern kan stanna tills December?? <3