Jag har alltid vart intresserad av djur-speciellt hästar.
Jag började gå på sommarläger med hästar när jag var ca:9,10 år.
Min kompis(M) fick nys om en ridskola som verkade jätte bra. Vi kollade upp allt och jag och hon började rida där. Efter knappt ett halvår slutade hon. Jag gick kvar själv och fortsatte rida och kämpa med skritt och trav.
Efter ett halvår efter att min kompis(M) slutat hakade min andra kompis(E) med mig. Sen började hon rida där. Och slutade efter knappt ett halvår, hon med.
Jag gick kvar. Jag gick på sommarläger där och kämpade med ridningen.

Jag minns att två lärare kom fram till mig. Ena tog tag i hästen och den andra kom fram till mig och sa att jag var tvungen att resa mig. Jag skrek och kände mig helt förlamad. Jag fick hjälp upp och med hjälp av läraren lyckades jag ta mig bort från stället där ryttarna med sina hästar red. Jag satte mig ner på marken i träd dungen med läraren med hästen jag ridit på. Hon förklarade att han inte hade gjort det med flit. Alla hästar trillar ju. Och jag nickade, hackade tänder och kippade efter andan så att det kluckade från halsen.
Vi satt ett tag där, jag och läraren och hästen bredvid. Hon pratade lugnt och stilla med mig. Sen bad hon mig sitta upp, annars skulle jag inte våga rida därefter. Hon hjälpte mig upp i sadeln. Sen red vi iväg till en annan hage. Hon höll hela tiden i hästen om något skulle hända.
Jag hade ont hela veckan efter det.

Nästa gång jag trillade av var inte ett så jätte långt tag efter det att jag trillat med honom första gången. Lektionen var slut och vi red ner till samlingsplatsen. Jag drev på honom och när vi nästan var framme trampade han fel och föll. Jag rakt ner i marken än en gång. Han ville inte resa sig igen. Hans kropp lutade sig mer och mer åt mitt håll och jag insåg att han tänkte lägga sig över mina ben. Jag minns tydligt hur alla skrek åt mig att vika undan benen- annars skulle han krossa mig.
Snabbt som satan drog jag bort mina ben och han la sig ner.
Jag fick hjälp upp. Var van men var i chocktillstånd. Jag kippade efter andan medan min lärare tog tag i min häst och hjälpte honom att resa sig.

Jag och min mamma fick höra att han aldrig slängt av någon annan än mig vad dom kunde minnas. Därför sa min mamma att jag inte fick rida på honom mer.
Kanske tur det, för jag var så rädd för honom efter dom gångerna jag trillat av.

Efter den gången har jag alltid haft svårigheter med ridningen. Man kan säga att jag blev rädd för att rida och glömde allt som jag lärt mig i ridningen- pga att jag var rädd. Jag fick börja från början. I några veckor tränade jag upp min förmåga att skritta. Jag vågade inte ens skritta! Helt sjukt ju...
Efter skritten tränade jag mig att trava. Jag fick rida på en supersnäll häst- Faxe- medan jag tränade upp min "förmåga" att rida.
Jag höll på med traven i ett halvår eller något. Jag höll mig alltid i sadeln, kände en känsla av; Var är bältet?, och frågade mina kompisar om dom hade samma känsla när dom red. Känslan av att sakna ett bälte runt sig som en säkerhets lina. Det är inte förrän nu, på senare dar, jag förstår att känslan av att vilja ha ett bälte kom från rädslan.

En dag- en höst eller vinterdag- frågade min lärare mig om jag ville testa på Nizir. Först blev jag skräckslagen. Senare under det året hade jag sett honom trilla mitt på marken och i all hast satt sig på rumpan medan hans ryttare klängde sig fast kring halsen på honom.
Men jag sa att okej, testa kunde man väl allt. Min lärare förklarade att jag behövde mer motstånd. Idag förstår jag precis vad hon menade, för Faxe är en häst för nybörjare och Nizir kräver så mycket mer, men i det ögonblicket fattade jag inte riktigt. Men att efter att ha ridit Nizir en gång kunde jag inte slita mig från honom. Jag red honom och började träna med galoppen. I nästan ett halvår eller mer tränade jag med galoppen.
Det var inte förrän detta året, denna sommaren, jag lyckades. Och gud, vilken känsla! Jag hade bara ridit en gång under dom tre åren. Och det var i början, då jag hade svårt med traven och hade Faxe.

Jag var så lycklig och flera dagar efter att jag lyckats med problemet trodde jag att problemet satt kvar. Problemet sitter fortfarande i, såklart, och jag tränar och tränar, försöker verkligen bli av med min rädsla för det är verkligen inget bra inom ridningen.

Efter lägret, nån vecka därefter frågade min lärare mig om jag ville testa på Tippan, den nyaste hästen, för hon var väldig duktig med galoppen.
Jag var så uppspelt, så glad. Det är ju bara duktiga som får rida henne, minns jag att jag tänkte. Och efter den gången har jag bara haft Tippan.
Jag är så glad att just jag får rida henne, av alla andra. Hanna i min grupp är riktigt duktig. Hon är ett år äldre än mig och rider Calle- en orange häst med fin gångstil men som alltid är på dåligt humör(enligt mig). Han steppar alltid, kan aldrig stå stilla, svänger med huvvet upp och ner och frustar högt.
Men Calle och Hanna är perfekta för varandra. Jag har inte sett nån annan som skött om Calle så bra, som hon gör.

Idag är ett bra exempel på hur en bra dag inom ridningen ska se ut.
Inte 100% bra, men tillräckligt för att jag skulle kunna le efter träningen.
Idag körde vi med att göra volter runt bommar. Det blev hela tiden för snävt för min del och Tippan är ganska stor så det blev lite svårt med den saken.
Och det blev ju inte så mycket enklare när vi skulle köra allt i TRAV.
Men min lärare hjälpte mig och tog mig åt sidan och gjorde en övning mellan hon, mig och hästen. Jag drev Tippan runt runt runt i en ganska liten cirkel, runt ett hinder och höll henne i trav. Hon blev riktigt pigg och var jätte duktig.

Min resa genom ridningen har inte varit så liten, och jag hoppas jag kommer fortsätta rida tills jag blir för gammal för att rida, för att rida är bland det bästa jag vet! :) Och om jag slutar med ridningen kommer min glädje sjunka från 100 till 23% på knappt en månad. Så, det förblir ridning om jag får bestämma.