Frida ser glad ut.
- Jag hörde om ditt hjältedåd.
- Ja-aha.... Jag leder in Molley i hans box. Han är lugn och är som en ny häst. Han känns som min häst.
- Jo, och jag tänker inte låta köparna slakta honom. Jag tänker inte sälja han till dom. Han har ju blivit så snäll, tack vare dig. Så nu har jag ställt mig vid ett beslut. Du får Molley. Jag förtjänar inte han. Dessutom tror jag att han bara låter dig rida honom. Lika bra att du får honom.. Nu är han din. Bara din, Emma.
- Ursäkta?
Jag fattade inte vad som hände just då. Men det Frida sagt var sant. Han var min. Bara min. Så jag bad mina föräldrar göra ett stall åt mig på vår tomt, och efter att ha gjort sysslor hela kvällen gick de med på iden.
Stallet blev klart lagom till midsommar. Och den midsommaren, det året, blev den bästa någonsin!
Molley var förståss med. Och på kvällen red vi ner till stranden. Det var många som tog midsommardopp. Inklusive jag och Molley. Svalkande och skönt, ett perfekt midsommardopp. Himlen var ljusblå och vid Danmark gick solen ner, brandgul och fin som alltid. Men den verkade så speciell just den kvällen...
Det luktade sommar och några fåglar sjöng sin vackra sång. Jag och Molley stod och tittade ut på vattnet och solnedgången. Molley tittade på mig med hans underbara ögon.
- Ja Molley. Om de bara visste...